mina framtidsplaner
Betyg: 4
Omdöme: En finurlig och påhittig historia /Anders Hall
Mina framtidsplaner
När jag var liten ville jag bli grapefruktodlare i Norge. Jag var väl en sådär sex år, men med åren som gick blev jag lite klokare. När jag var 10 år trodde jag att jag hade bestämt mig. Då ville jag bli psykolog på ett sjukhus i Partille. Men min mamma övertalade mig till att fundera lite på det, det var ju ett väldigt annorlunda jobb. Eftersom min mamma är en ganska klok människa slog jag snabbt bort tanken. När jag gick ut nian började jag fundera på allvar vad jag ville bli. Jag hade börjat spela golf för några år sedan och ville gärna hålla på med det senare i mitt liv.
En kväll satt jag och tittade på ett jättefascinerande program. Det handlade om dykare i Afrika som letade efter gamla skepp. Jag satt som förstenad framför televisionsapparaten och när programmet var slut visste jag precis vad jag ville bli. Marinarkeolog! Jag visste att jag var lämpad för jobbet, för jag hade viss erfarenhet av dykning. Jag började ju spela golf och då var jag av någon underlig anledning ganska ofta i vattnet och dök efter just golfbollar.
Jag började gymnasiet, men vid jul hoppade jag av igen, för jag lärde mig inte så överdrivet mycket om marinarkeologi. Jag och min kusin åkte ner till Afrika istället. Vi undersökte havet närmast den lilla staden vi bodde i. Vi hade jättekul hela tiden och det var fint väder. Min kusin var kapten på en stor båt och hade semester nu. Vi skulle leta reda på en marinarkeolog som kunde lära mig. Vi letade runt i hela staden och vi hade stora problem med språket. Men med teckenspråkets gester klarade vi oss ganska bra. Vi hittade en gammal gubbe som satt på en båt i sin trädgård. Vi gick fram till honom och började prata med honom. Han pratade svenska, den första vi träffade som gjorde det. Vi trodde att svenska var ett stort språk, men där fick vi tji!
Han började berätta sitt livs historia, han hade varit marinarkeolog tidigare. Det var i tidig skolålder när han läste om Vasaskeppet han började intressera sig för skepp. Han hade åkt hit för att dyka i havet. Efter cirka ett år när han hade gett upp hoppet om att hitta något, och skulle resa hem igen, hittade han något intressant under sin sista dykning. Han var långt ute på havet där det inte varit några dykare tidigare. Han dök omkring och letade som vanligt. Plötsligt hittade han en hög med guldmynt från förr i världen. Han trodde att det kanske skulle finnas ett skepp också som det brukade stå i sagoböckerna. Han blev så hysterisk av tanken att han simma ikapp med en halv gädda. Gäddan dog efter en stund av ren utmattning, så gubben tog den med sig hem och stekte den.
Nästa dag gick han och skaffade sig en mer specificerad dykarutrustning och började dyka där han hittat guldpengarna. Han dök längre ut och kom till ett ställe där bottnen försvann.
- Jag ville se vad som fanns längre iväg, så jag simmade ditåt. Längre fram såg jag bottnen igen och där låg något som såg ut som ett berg. Jag tittade närmre på det och såg att det var ett till hälften begravt skepp från förr i världen. Jag dök upp till ytan igen.
-Tillhörde guldpengarna skeppet? avbröt min kusin.
-Antagligen, men ingen vet säkert, svarade den gamla gubben.
-Fortsätt berätta, bad jag nyfiket.
Gubben fortsatte och berättade att de försökte få upp skeppet, men det gick inte. För 60 år sedan fanns det inte så moderna saker som nu att få upp skeppet med. Idag hade det säkert gått, men jag är 90 år och alldeles för gammal.
-Berättade du inte det för någon? frågade jag
-Nej, jag ville inte berätta det för någon, det var min hemlighet.
-Tror du det ligger kvar? frågade jag
-Ja, det tror jag, eftersom det var väldigt svårt att hitta, och ingen visste det.
-Kan vi inte leta efter det då? Du kan väl följa med oss ut med båten och visa var det var du hittade det och så dyker vi två ner och letar?
Gubben skrattade och sa att det lät spännande, men ingen av oss kunde dyka så bra. Först blev vi lite besvikna, men vi kunde ju ta dyklektioner tyckte min kusin.
Gubben kände en duktig dykare som hette Asirro och han förklarade vägen dit. Vi satte oss i bilen och körde dit. Det visade sig att han bodde i en halv husvagn nere vid havet, men var snäll ändå. Vi pratade ganska länge med honom om hans liv som dykare, men tillslut åkte vi in till stan och köpte riktig dykutrustning. Under några dagar bodde vi i tält hos Asirro och vi dök från morgon till kväll. När vi tyckte att vi kunde allt så åkte jag, min kusin, Asirro och den gamla gubben ut med Asirros båt.
Det var mycket spännande att åka så långt ut på havet bland öar och annat som fanns därute. Efter en lång stund stannade gubben båten och vi gjorde oss beredda att dyka i. Vi dök och började leta. Vi letade länge, men på kvällen hittade vi något som stämde in på gubbens beskrivning av det sjunkna skeppet. Vi fotograferade det och dök upp till båten igen. Vi kåkte in till staden igen och framkallade korten. Gubben fick se dem och sa att det var hans vrak vi hade hittat. Vi åkte till en båtspecialist och bad honom titta på korten. Det gjorde han och sa att sen att han ville följa med ut på havet med oss för att se det med egna ögon. Vi åkte ut med båten igen och dök ner. Asirro och gubben stannade kvar på båten. Vi hittade skeppet ganska snabbt, och båtspecialisten studerade det noga. Han lärde mig och min kusin hur man tog reda på hur gammalt det var och om det var värdefullt och lönt att dra upp. Han pekade slutligen uppåt och vi dök upp. När vi kommit upp på båten och tagit av oss våra våtdräkter så båtspecialisten:
-Det är ett väldigt gammalt skepp, det äldsta som finns bevarat så pass bra som detta. Jag tycker vi ska dra upp det.
Jag log triumferande och han fortsatte:
-Ni får betala kostnaderna själva för uppdragningen och dylikt, men om något museum blir intresserade vilket är ganska troligt, betalar de kostnaderna plus att ni troligtvis får en ganska stor summa för att ni hittade det. Ni är rika när det här är över. Jag vände mig om till och gubben och sa:
-Det var ju egentligen du som hittade det så du ska självklart ha pengarna.
-Det behövs inte, de räcker ändå inte till det jag helst av allt vill ha. En båt nämligen.
-Nej, då tar vi väl pengarna själva då, sa jag.
Nästa dag började de dra upp båten. Jag och min kusin gick till en båtaffär och tittade på båtar i en katalog. Vi hittade en fin båt, ganska dyr, men det fanns radiostyrda solstolar på den, så vi köpte den. Vi sa att vi ville ha den i hamnen klockan fyra om en vecka. Efter det besökte vi ett tv-hus i en större stad och berättade om båten i ett program för att något museum skulle se oss och vilja köpa skeppet. Den kvällen somnade vi glada i våra sängar.
Nästa dag ringde en som hette Betelda från New York och ville köpa skeppet. Yrvakens som jag var när jag svarade, tyckte jag att hon sa att hon ville köpa en tvättmaskin med batteri från 300-talet f.Kr. och ställa ut i sin postlåda i Spanien. Men hon sa att hon ville köpa skeppet och ställa ut på sitt museum. Det var ett av världens mest kända och största museum.
Det ringde tre till som gav ett bra pris. Det var en från Berlin som ägde ett privatmuseum i Finland, men jag tyckte det låg så nära Sverige så jag sa nej. Nästa var en fattig bonde från Kina som ville ha båten på sin tomt. Vi undrade var han skulle få pengarna ifrån, och då sa han att han skulle sälja sitt hus som var stort. Vi tyckte synd om honom så vi skickade en eka till honom. Den siste var en miljonär från Amsterdam som skulle ha tebjudningar för drottningen på den, men vi tyckte det var onödigt att den skulle gå sönder så lätt så vi skickade henne en soffgrupp av marmor med makramébeklädda dynor. Mycket smakligt.
Vi ringde upp Betelda, men hon var i Haparanda på en tredagarstripp så hennes man köpte båten för det dubbla. Efter en vecka hade de fått upp skeppet nästan oskatt och klockan fyra var båten vi beställt i hamnen. Vi ringde efter gubben och han kom dit. Han blev glad när han såg att skeppet var uppdraget. Vi visade gubben den nya båten och berättade för honom att det var hans, då blev han superglad.
Vi körde runt en stund med de radiostyrda solstolarna och efter en stund sa jag såhär:
-Tack för att du förverkligade min dröm!
-Tack själva för att ni drog upp skeppet och förverkligade min dröm, sa gubben och lade något i våra händer. Vi tog upp det och höll det mot solen som höll på att gå ner. Det var ett av guldmynten som gubben hade hittat i havet för 60 år sedan!
