Soppasaga - fortsättning
En dag när Askungen var ute och gick i den snäckskalsaktiga skogen med gräsbeströdda marker, upptäckte hon en hopkurad gestalt. Hon gick fram till den och knackade vänligt men bestämt denne på ryggen.
-Vad tar du dig för? frågade Askungen i ett desperat försök att muntra upp den näst intill livlösa gestalten.
Snyftande berättade gestalten följande:
-För det första heter jag Bamse och jag är ledsen för att jag har förlorat min enda och näringsriktigt varma lilla kofta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan "lilla koftan". Den är min bästa vän och vi pratar om allt från sybehörsaskar till gasfyllda spanska gaturestauranger.
Askungen föll i lyckotrans av Bamses givmildhetav sitt intre till "lilla koftan". Men snabbt försvann lyckodraget från ansiktet då hon såg det tårdränkta ansiktet hos Bamse, då kom hon på andra tankar och sa:
-Jag ska hjälpa dig att hitta "lilla koftan"! Då hoppade Bamse glädjevarv. De letade igenom hela skogen och kom så småningom fram till en liten sjö.
-Har denna sjön funnits här tidigare? sa Askungen, jag kan inte erinra mig att jag har sett den förr.
-Nej, de orden är sanna min sköna. Jag sutto här tidigare när jag försökte komma över min smärta över koftan. Den lilla pölen framför mig bara växte och växte och eftersom jag inte har fått simkunskaper inlärda sedan barnsben, sprang jag snabbt därifrån på mina idag äldre ben. Bamse log vid minnet, men Askungen förstod att historien inte var alltför överdriven.
Askungen och Bamse gav sig ut för att leta efter koftan och efter att ha gått igenom öken och vattenbelagda hav - ty de gjorde allt för koftans skull - de hade fortfarande inte hittat den efter 22 dagar. Då sa Bamse trött:
-Kan vi inte besöka min moder? Hon bor inte långt härifrån. Askungen tyckte det var en glansbeströdd idé.
När de steg över den furubeklädda, men ack så vackra tröskeln, dock närbelägen dörren, snubblade Bamse, föll igenom det plankbeströdda golvet och där, precis där, låg "lilla koftan" på en garnbeströdd bädd av ko-ull, bredvid en nernött, orange heltäckningssoffa, dock täckt med utspydd permanentvätska som var utspädd med toningsspolar.
-Men moder min, varför sa du inte att koftan fanns här hemma? Jag frågade ju dig när jag gick hemifrån och då sa du att du inte hade sett den.
-Å, var det torsdagen den 4:e? Då drack jag så mycket läsk, så att jag icke kunde lokalisera mig själv på hela den månbeströdda aftonen. jag la nog den i tvätten för att den var så grusig. Men, ack, du förlåter väl mig för min vansinniga gärning? bad den gamla modern förtvivlat med en bedjande blick.
-Ack kära moder, vad har jag för val? suckade Bamse.
De logo mot varandra och föll i varandras armar i slowmotion.
-Men lilla Askungen får vi inte glömma, sa modern hastigt.
Modern tittade på hennes vältränade kropp, försvann hastigt in i huset och kom strax tillbaka med ett normalt paket i handen. Askungen kastade kastade sig ivrigt fram mot modern, slet paketet ur händerna på henne och stirrade på det pappersbeströdda paketet innan hon hispigt rev av pappret.
-Å, en batteridriven work-out-docka! skrek hon mot den stjärnprydda himlen. Därefter rusade hon ifrån Bamse och modern, som stod på den furubeströdda tröskeln och vinkade ett sakta farväl, med "lilla koftan" som snyftlase.
45 timmar senare när Askungen var på väg till trollkonstnären, såg hon en blåvit-prickig prick långt borta i fjärran. Hon plockade en vallmo och sprang sedan mitt i sin iver längs dikeskanten fram till pricken. När hon slutligen kom fram, blev hon soppskål igen. Hon trodde först att det var en fet sumobrottare på vift efter mat, men i det första skedet som följde, insåg hon att det bara var en spinkig pensionär på jakt efter svampliknande norska temuggar med en lekstugefärgad råttsvans på undersidan. Det var Snövit som var pensionären och hon glodde stearinlikt på Askungen. Hon tog ett neutrumt tag om soppskålen och vände sig om till den närbelägna uteduschen med nyinsatt förstärkningsventil. Hon räknade till 2½ , ty hon kunde inte bärga sig till 3, coh slängde sedan soppskålen mot duschen. Den trefaldiga världsmästaren i längdåkning prickade säkert uteduschen med det guldbeströdda markunderlaget. Soppskålen kraschade smekande uteduschens draperi och därmed var Askungen död!
Den spännande fortsättningen följer....
-Vad tar du dig för? frågade Askungen i ett desperat försök att muntra upp den näst intill livlösa gestalten.
Snyftande berättade gestalten följande:
-För det första heter jag Bamse och jag är ledsen för att jag har förlorat min enda och näringsriktigt varma lilla kofta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan "lilla koftan". Den är min bästa vän och vi pratar om allt från sybehörsaskar till gasfyllda spanska gaturestauranger.
Askungen föll i lyckotrans av Bamses givmildhetav sitt intre till "lilla koftan". Men snabbt försvann lyckodraget från ansiktet då hon såg det tårdränkta ansiktet hos Bamse, då kom hon på andra tankar och sa:
-Jag ska hjälpa dig att hitta "lilla koftan"! Då hoppade Bamse glädjevarv. De letade igenom hela skogen och kom så småningom fram till en liten sjö.
-Har denna sjön funnits här tidigare? sa Askungen, jag kan inte erinra mig att jag har sett den förr.
-Nej, de orden är sanna min sköna. Jag sutto här tidigare när jag försökte komma över min smärta över koftan. Den lilla pölen framför mig bara växte och växte och eftersom jag inte har fått simkunskaper inlärda sedan barnsben, sprang jag snabbt därifrån på mina idag äldre ben. Bamse log vid minnet, men Askungen förstod att historien inte var alltför överdriven.
Askungen och Bamse gav sig ut för att leta efter koftan och efter att ha gått igenom öken och vattenbelagda hav - ty de gjorde allt för koftans skull - de hade fortfarande inte hittat den efter 22 dagar. Då sa Bamse trött:
-Kan vi inte besöka min moder? Hon bor inte långt härifrån. Askungen tyckte det var en glansbeströdd idé.
När de steg över den furubeklädda, men ack så vackra tröskeln, dock närbelägen dörren, snubblade Bamse, föll igenom det plankbeströdda golvet och där, precis där, låg "lilla koftan" på en garnbeströdd bädd av ko-ull, bredvid en nernött, orange heltäckningssoffa, dock täckt med utspydd permanentvätska som var utspädd med toningsspolar.
-Men moder min, varför sa du inte att koftan fanns här hemma? Jag frågade ju dig när jag gick hemifrån och då sa du att du inte hade sett den.
-Å, var det torsdagen den 4:e? Då drack jag så mycket läsk, så att jag icke kunde lokalisera mig själv på hela den månbeströdda aftonen. jag la nog den i tvätten för att den var så grusig. Men, ack, du förlåter väl mig för min vansinniga gärning? bad den gamla modern förtvivlat med en bedjande blick.
-Ack kära moder, vad har jag för val? suckade Bamse.
De logo mot varandra och föll i varandras armar i slowmotion.
-Men lilla Askungen får vi inte glömma, sa modern hastigt.
Modern tittade på hennes vältränade kropp, försvann hastigt in i huset och kom strax tillbaka med ett normalt paket i handen. Askungen kastade kastade sig ivrigt fram mot modern, slet paketet ur händerna på henne och stirrade på det pappersbeströdda paketet innan hon hispigt rev av pappret.
-Å, en batteridriven work-out-docka! skrek hon mot den stjärnprydda himlen. Därefter rusade hon ifrån Bamse och modern, som stod på den furubeströdda tröskeln och vinkade ett sakta farväl, med "lilla koftan" som snyftlase.
45 timmar senare när Askungen var på väg till trollkonstnären, såg hon en blåvit-prickig prick långt borta i fjärran. Hon plockade en vallmo och sprang sedan mitt i sin iver längs dikeskanten fram till pricken. När hon slutligen kom fram, blev hon soppskål igen. Hon trodde först att det var en fet sumobrottare på vift efter mat, men i det första skedet som följde, insåg hon att det bara var en spinkig pensionär på jakt efter svampliknande norska temuggar med en lekstugefärgad råttsvans på undersidan. Det var Snövit som var pensionären och hon glodde stearinlikt på Askungen. Hon tog ett neutrumt tag om soppskålen och vände sig om till den närbelägna uteduschen med nyinsatt förstärkningsventil. Hon räknade till 2½ , ty hon kunde inte bärga sig till 3, coh slängde sedan soppskålen mot duschen. Den trefaldiga världsmästaren i längdåkning prickade säkert uteduschen med det guldbeströdda markunderlaget. Soppskålen kraschade smekande uteduschens draperi och därmed var Askungen död!
Den spännande fortsättningen följer....
